Snyggaste och godaste mackorna hittar man på Söderberg & Sara. Mycket picklat nu! Det känns fresh, som vi brukar säga.

Här fixar Per, fortfarande vid gott mod, 35 mackor till wallander-gänget som tar över stan lite då och då.

En annan sak som man blir glad av är när man kommer till bageriet mitt i natten, och det ligger en fin lapp på bordet. Det händer lite då och då, när någon vill påminna om viktiga saker.

Som att förvirring i kondis har resulterat i en morotskakstosca (Just det!!). Eller att Pastei de nata är nya storsäljaren,  och Per har nya brödidéer.

Dessutom visar den här lappen, liksom Levain-receptet, hur våra superorganiserade hjärnor jobbar ihop. Det är för hög nivå för normalbegåvade människor, som bara kan ana hur våra tankegångar rör sig ovanför deras huvuden.

 

Vissa saker i bageriet blir man ju sådär extra glad av. Klyschor kanske, må så vara.

Att se bröden växa i ugnen och bli precis så fina som man hoppades. Man vet ju faktiskt aldrig förrän man väl har fått in dem.

 

Ska man jobba som bagare gäller det att vara noga med ergonomin. Undvik tunga lyft, och bär på rätt sätt! Fuska inte!

Jag blev ertappad med att använda bräckaren! (Maskinen som delar degar i jämnstora (nåja...) bitar).
En MASKIN! Är det verkligen hantverk då?!



Tänk om jag är en industribagare utan att veta om det! Huuu!

För om man är true så ska man knåda degen för hand, dela den med bara händerna, jäsa den i sin famn, snitta med naglarna och baka av över öppen eld. I skogen.

Fast helst ska man inte ens röra degen, utan bara ge den så mycket kärlek och omtanke att den blir till bröd alldeles av sig själv! Då är man en riktigt true bagare.

Det är viktigt. När jag var 16 skulle man vara true metal och bara lyssna på det hårdaste hårda, annars var man en töntig wannabe.

Ursäkta mig, jag har bara läst lite för mycket flummiga älska-bröddegar-och-allt-som-är-naturligt-bloggar...